Lycka

Flyter runt bland molnen med ett leende på läpparna som få kan rubba. Lyckan och värmen i magen sprids och hoppet växer sig starkare, muren bryts ner allt fortare, du har vunnit över oron och ångesten, över gamla tankar och känslor och jag kan inte vara gladare över att just du har vunnit. Att ha dina armar runt min midja, dina läppar mot mina, dina fingrar i mitt hår. Att få höra ditt skratt, att få skratta med och åt dig, att i timmar prata om allt och ingenting. Saknaden när jag inte får vara nära dig och lyckan när jag ser dig. 

Nej

Ändlösa nätter av tankar och sömnlöshet. Samma gnolande oro och rädsla. Var hon värd det hon kände, var allt verkligt, kunde någon känna samma för henne som hon kände för dem? Svaret som poppade upp var alltid detsamma och kom alltid lika fort. Nej. Ett simpelt nej, tre bokstäver, en stavelse men innehållande så många olika känslor och nyanser. Var det ett frågande nej, ett klart nej, ett tvekande eller kanske till och med motsägelsefullt och ironiskt nej? Allt hon visste var att så fort det ordet klämmer sig fram börjar magen att dra ihop sig, halsen krymper till ett sugrör, hjärtat börjar krampa och huvudet att snurra. Oavsett vilket innehåll eller vilken nyans nejet har så tolkar hon det alltid på samma sätt. Klart. Självfallet är det ett klart nej, för ingenting bra kan någonsin hända henne, ingenting bra får slå rot och fästa inom henne. Rädslan för att bryta mönstret och tolka nejet annorlunda är för stor, osäkerheten kokar och stiger, självförtroendet tryter och hon tror att det är bäst att låta det vara, bäst att låta allt vara som det brukar, leva livet med ett klart nej som styr, leva livet i en bubbla av trygg misär och olycklighet. För hellre leva ett liv som är bekant, tryggt och i någon form säkert än att riskera att bryta ett mönster, att våga omtolka och våga simma på den djupa delen av livet, våga släppa in lycka och kärlek från andra och sig själv. Våga riskera det säkra framför en eventuell lycka. 

Kanske ändå

Sitter i min ensamhet i min lägenhet, mitt krypin, min fristad. Här kan ingen komma åt mig, här kan jag vara mig själv, utanpå och inuti. Här kan jag gråta, skratta och dansa utan att skämmas eller bli generad. Med en kopp te, mysbelysning och tofflor, så som jag drömde om för en evighet sedan, sitter jag och mår bra med mig själv, trivs med mig själv och utan ångest. Dessa dagar är ovanliga, men alltmer återkommande. Jag har börjat se ljuset igen och sakta men säkert tar jag mig fram till det, fram till det glada, bubbliga, lugna och harmoniska jaget. Vågar släppa taget om onda tankar, om personer som drar ner mig i mörkret och om alla måsten och åtaganden. Så här vill jag alltid känna, så här vill jag alltid må.