en kyss, sen går vi sakta igen , sakta en tur genom stan

Ikväll är jag den stora skeden. Den stora skeden till min stora, lilla sked. Med ena armen runt din midja, hårt omsluten av dina armar vid ditt bröst. Den andra går längs med din nacke och ditt huvud. Fingrar som finner nya vägar i ditt hår. Sakta, sakta glider du in i drömmarnas värld, omsluten av ett lugn och förväntan. Jag är så lycklig över att jag är den som får se dina sista rörelser innan äventyren i din fantasi börjar. Över att jag får höra den sista sucken som är början på snusningar, snarkningar, enstaka ord och meningar. Att fjäderlätt få kyssa din nacke. 

The fault in our stars

Min första lediga kväll på flera veckor spenderades ensam i soffan med mascara runt ögonen. Tårarna gavs till Hazel och Gus, men också till den ärliga kärlek och värld som John Green gett oss. Inget rosa fluffigt med regnbågar, utan smärta, motgångar och öronbedövande kärlek som bara smyger sig på. Nu ska jag krypa ner under mitt duntäcke och vänta på att min fulla sambo ska komma hem och försöka smyga ner i sängen, pussa mig på pannan och säga att han älskar mig eller sjunga något sött. Han är världens finaste min Pumba.