Min första lediga kväll på flera veckor spenderades ensam i soffan med mascara runt ögonen. Tårarna gavs till Hazel och Gus, men också till den ärliga kärlek och värld som John Green gett oss. Inget rosa fluffigt med regnbågar, utan smärta, motgångar och öronbedövande kärlek som bara smyger sig på. Nu ska jag krypa ner under mitt duntäcke och vänta på att min fulla sambo ska komma hem och försöka smyga ner i sängen, pussa mig på pannan och säga att han älskar mig eller sjunga något sött. Han är världens finaste min Pumba.
