Sitter i min ensamhet i min lägenhet, mitt krypin, min fristad. Här kan ingen komma åt mig, här kan jag vara mig själv, utanpå och inuti. Här kan jag gråta, skratta och dansa utan att skämmas eller bli generad. Med en kopp te, mysbelysning och tofflor, så som jag drömde om för en evighet sedan, sitter jag och mår bra med mig själv, trivs med mig själv och utan ångest. Dessa dagar är ovanliga, men alltmer återkommande. Jag har börjat se ljuset igen och sakta men säkert tar jag mig fram till det, fram till det glada, bubbliga, lugna och harmoniska jaget. Vågar släppa taget om onda tankar, om personer som drar ner mig i mörkret och om alla måsten och åtaganden. Så här vill jag alltid känna, så här vill jag alltid må.