Ändlösa nätter av tankar och sömnlöshet. Samma gnolande oro och rädsla. Var hon värd det hon kände, var allt verkligt, kunde någon känna samma för henne som hon kände för dem? Svaret som poppade upp var alltid detsamma och kom alltid lika fort. Nej. Ett simpelt nej, tre bokstäver, en stavelse men innehållande så många olika känslor och nyanser. Var det ett frågande nej, ett klart nej, ett tvekande eller kanske till och med motsägelsefullt och ironiskt nej? Allt hon visste var att så fort det ordet klämmer sig fram börjar magen att dra ihop sig, halsen krymper till ett sugrör, hjärtat börjar krampa och huvudet att snurra. Oavsett vilket innehåll eller vilken nyans nejet har så tolkar hon det alltid på samma sätt. Klart. Självfallet är det ett klart nej, för ingenting bra kan någonsin hända henne, ingenting bra får slå rot och fästa inom henne. Rädslan för att bryta mönstret och tolka nejet annorlunda är för stor, osäkerheten kokar och stiger, självförtroendet tryter och hon tror att det är bäst att låta det vara, bäst att låta allt vara som det brukar, leva livet med ett klart nej som styr, leva livet i en bubbla av trygg misär och olycklighet. För hellre leva ett liv som är bekant, tryggt och i någon form säkert än att riskera att bryta ett mönster, att våga omtolka och våga simma på den djupa delen av livet, våga släppa in lycka och kärlek från andra och sig själv. Våga riskera det säkra framför en eventuell lycka.