När är det dags att säga hej då till någon som funnits där hela ens liv men bara svikit gång på gång och orsakat magont fler gånger än lyckliga minnen? Att mer och mer förstå att den person som alltid ska finnas där för dig förlitar sig mer på dig som en vän eller likvärdig när allt en vill är att få vara barn. Kan en säga hej då till en sån person? Blod ska ju tydligen vara tjockare än vatten, men är det värt det när en kommer på fler negativa saker än positiva? Vågar en säga hej då när en vet att den personen troligtvis kommer tyna bort på några månader på grund av det? Eller ska en försöka vara stark de sista åren denna person finns kvar i livet och försöka lösa de många knutar som hen har skapat i ens mage? Frågorna är många och kräver tid och nogrann fundering. Vad som är bäst är inte alltid det lättaste, men att välja mellan pest och kolera är aldrig enkelt.