Helgen har varit en känslostorm utan dess like. Det känns idag. Helt ofokuserad och utmattad trots bra sömn. fredagen började med bråk med sambon angående gränser och kommunikation. Lördag var full av hosta och förkylning. Söndag bestod av mys med Hattens moster med familj. Bland annat deras fosterdotter Julia 2,5 år. Varje gång jag träffar henne börjar min biologiska klocka klämta högt. Livmodern skriker att: " JAG VILL SKAPA ETT BARN. NU!" Det slutar alltid med att jag och Hatten pratar om vår framtid och barn. Igår var inget undantag.

 

Det började redan vid resecentrum när vi väntade på bussen. Det enda jag får som svar är att vi redan har diskuerat detta. Därför behöver vi inte göra det igen. Jag slutar prata med honom, det är ju tydligen det han vill, att jag ska vara tyst. Det känns som att jag inte har något att säga till om i vårt planerande av barn. Att jag bara ska vara beredd på att sära på benen så fort HAN är redo. Det tar till 23:30 innan han börjar prata med mig. Han ber om ursäkt, för han blev rädd. Han trodde att jag menade att vi skulle bli gravida då, igår kväll. Han ber om ursäkt för att han inte var tydligare i sin kommunikation. Jag ber om ursäkt för att jag slutade prata. Vi börjar prata om barn och om hur vi känner inför detta. Han tycker vi ska vänta tills jag är klar, men har ingen anledning till varför. Bara för att jag ska ha ett jobb. Jag påmminner honom om att jag ska bli förskollärare och att jag i princip kan ringa kommunen och be om ett jobb när jag är klar, det är chill. Jag föreslår att om vi lyckas pricka in att bli gravida så att barnet kommer i maj/juni så kan jag fortfarande läsa min sista termin och han kan vara pappaledig. Och jag tror att han faktiskt öppnade upp mer för den idéen. Men diskusionen kommer att fortsätta.